Lite av mitt liv.

Jag klarar inte av tanken på att dagarna faktiskt går framåt nu.
tror och hoppas konstant att tiden ska spolas tillbaka till 30 Augusti strax innan 10 på förmiddagen.
Att det som hände ska bli ogjort. Att han inte hade klättrat upp mellan järnarmarna på maskinen.

jag försöker fortfarande förstå att han verkligen inte finns bland oss längre.
jag försöker tänka mig hur denna dag hade sett ut om han levde?
allt hade varit som vanligt. han hade varit där han älskar att vara - i skogen.
dagarna hade varit glada och hoppfyllda.
nu istället kommer varje dag framöver vara mörka.
man kommer inte kunna koppla bort tragedin från hjärnan.

mamma berättade för mig att familjen kanske hade tänkt välja graven bredvid mormor och morfar.
jag hoppas verkligen det. det skulle kännas så rofyllt på något sätt.
det skulle kännas tryggt.

"Be en bön, men låt de fina minnena rulla"